Lysande sångkonst

[…] Den speciella klang som Sandström har komponerat och som de förstklassiga musikerna förverkligade tycks utgå från ett textställe där Johannes säger att han har stigit upp ”to the highest in me and found Love towering above that”, och att han har stigit ned ”to explore my lowest depths, and I found Him deeper still”. Stråkkvartett och bastuba, blandad kör med höga sopraner och djupa basar. Av det blev en klang som var på en gång vittfamnande och koncentrerad.

I allt detta lyste en stjärna. Kontratenoren Daniel Carlsson sjöng sin stora roll som Johannes med tät och flödande klang och med en gestaltning som lyfte fram valörerna i texten och samtidigt fungerade som ren musik. Det var stor sångkonst. Ibland kom en akut form av enkel skönhet ur hans strupe. Det var både hans och Sandströms förtjänst.

Lars Møllers intima gestaltning av Jesus var fin och även mindre roller var välbesatta. Till och med riddarna på domkyrkouret skötte sig. De pucklar ju på varandra med sina svärd i tid och otid, men nu skedde det just när Jesus förutspådde att Judas skulle förråda honom och sedan när soldaterna krossade benen på de korsfästa. När allt annat stämmer så väl överens som på denna konsert kan inte ens slumpen låta bli att anpassa sig.